Läsarfrågor del 3 -om ätstörningar

Min största tveksamhet att berätta öppet om min ätstörning inför behandlingen hösten 2013 var att bli stämplad som ”hon med ätstörning”. En stämpel jag kom ifrån en gång i tiden då jag flyttade från högstadiet i lilla Gäddede till stora Östersund, där ingen visst vem jag var eller att jag nyss tillfrisknat från anorexi. Jag kunde börja om och få nya vänner som såg MIG som person – inte en ”ätstörd”. Men det är just den rädslan och skamkänslan som gör att så många lider i tysthet, och eftersom jag vet att problemet med ätstörningar är så vanligt ville jag visa på att vi borde hjälpa varandra genom att prata mer öppet. Därför skrev jag om min behandling mot ortorexi.

Det är inget jag ångrar och precis som väntat får jag nu mycket mail och kommentarer som rör ätstörningar. Trots att jag både har erfarenhet av att vara sjuk, om att behandlas och är påläst om kropp och kost är jag ingen ätstörningsexpert. Något att ha i åtanke när jag besvarar några av frågorna jag fått i det här inlägget. Det är alltså mina egna erfarenheter, tips och synpunkter tillsammans med fakta från boken ”Ortorexi – fixering vid mat och träning”, som ligger till grund för svaren.

lop_mallis

1. Vad är riskerna med undervikt/överträning och hur dessa kan påverka träningsresultatet?

Svar: Det finns elitidrottare, t.ex. långdistanscyklister som har fördel av extremt låg kroppsvikt och som tränar extremt hårt vissa perioder. Jag själv är var t.ex. väldigt uthålligt stark och lätt inför min Vätternrunda. Skillnaden mellan mig och eliten är dock att de ofta har hjälp av tränare som håller koll på alla värden och det praktiska runtomkring till skillnad mot mig, 4-barnsmamma med nystartat eget företag och en resande man. Men även elitidrott är långt ifrån hälsosam. Det är ett yrke och sätt att leva en period, inte livet ut eftersom kroppen tar skapa och som du skriver – du blir sämre i din idrott vid överträning utan viloperioder.

Mycket långdistansträning gör dig uthållig, ger låg kroppsvikt och du får en kick av svälten om det handlar om en ätstörning. Men längden kan det dock leda till svåra bristsjukdomar, benskörhet, uttorkning, frakturer, minskad fertilitet, leverskador och annat. Det säger sig självt att det inte är bra för träningsresultaten, men som exempel kommer du bli svagare, får ökad infektionsrisk, tappar muskelmassa och inte minst – blir deprimerad och mår mentalt dåligt.

mando_mat_vila

2. Har du lite tid och eller möjlighet att skriva om att behandlas för ortorexi på Ylab eller Mandometerkliniken?

Svar: Jag har själv bara varit och gjort fystester samt pratat med Yvonne Lin på Ylab – inte gått någon längre behandling där. Det jag dock anser vara fördel med Ylab är att du får en utbildning i vad som händer kroppen vid svält + överträning, du får fysiska siffror av f.d. elittränare på hur din kropp mår, du får samtalsterapi och hjälp med hur du ska träna och äta för optimal hälsa (d.v.s. inte samma sak som ”fitness” eller hög prestation). Nackdelen är att det kostar en hel del att ta hjälp av Ylab, även om de ha olika modeller för detta.

På Mandometerkliniken får du också en mentor och genomgår tester, du får ett personligt kostschema att följa och kan få vård på heltid om det behövs, och de är landstingsanknutna, men inte inriktade på tränande personer på samma sätt som Ylab. Jag rekommenderar absolut Mando och lärde mig massor där själv. Jag behövde hjälp att bryta min onda cirkel av självskadligbetéende, men idag – som vuxen och med just ortorexi, skulle jag valt Ylab.

5. Du skulle väldigt gärna få dela med dig av tips på hur man blir av med hjärnspökena vid en ätstörning.

Svar: Jag skrev inlägget ”spöken finns inte” efter min behandling på Mandometerkliniken där jag tar upp några punkter. Framför att pekar jag där på vikten av att kroppen är i balans för att hjärnan ska fungera. Att du sover ordentligt, ger kroppen rätt närin och äter dig mätt, att du sänker tempot och stressar ner, och att du inte är extremt underviktig. Just detta ur inlägget är intressant och värt att repetera:

”På samma sätt som sömn påverkar svält tankarna. Det har gjorts studier på hur kvinnor uppfattade sina kroppar i koncentrationslägren under andra världskriget där de, trots att de var sjukligt smala, såg de sig själva som tjocka eller fylligt vackra. Detta p.g.a. felkoppling av aminosyror i hjärnan till följd av näringsbrist, men som försvinner vid viktuppgång. Svält förvränger självbilden och många anorektiker ser t.o.m. sig själva som smalare när de börjar äta ordentligt och gått upp ett par kg, än när de var som sjukast. Lika paradoxalt med ortorektiker som kan tycka att de ser för smala ut trots att de har stora muskler. Men det gäller bara den egna kroppen – alla andras kan den sjuke se på med korrekta perspektiv. Märkligt.”

Tänka kommer du aldrig sluta göra, men byt ut de som ”hjärnspökena” bidrar till mot snälla tankar om dig själv. T.ex. de som handlar om att träna och äta för att ”få bort allt fett på kroppen” mot att göra det för att den ska vara frisk, stark och glad. För att du är värd att må bra. Tycker du inte det är det självkänslan du behöver jobba på, och jag rekommenderar att du tar hjälp att komma på traven. Har det inte gått så långt kan det räcka med att du berättar hur dåligt du mår för nära anhöriga, ber dem peppa och tala om vad de tycker om hos dig. Terapi är kanske nästa steg och att du undviker det som ger dig dålig självkänsla. Terapi är också bra om du hittar någon du klickar med, yoga och mental träning.

kyckl_sallad_oliv

5. Är du frisk idag?

Om jag är frisk idag beror på vad du anser att en frisk person är? Jag väljer fortfarande mat jag vet kroppen mår bra av framför halvfabrikat och socker. Jag tränar fortfarande mycket och målinriktat. Inte just nu efter operationen och inte på samma nivå innan heller som året jag blev sjuk, men kanske mycket i jämförelse med medelsvensson? Men jag kommer från en aktiv familj, har ett inbyggt rörelsebehov och älskar att träna. Det är en del av mitt liv jag kan men aldrig vill vara utan. Men till skillnad mot perioden jag mådde dåligt behöver jag inte köra skiten ur mig varje pass för att vara nöjd.

Största skillnaden när det gäller kosten är främst att jag inte har mat i huvudet konstant så som då. Jag har under åren lärt mig att min mage mår bäst av en kost med mindre snabba kolhydrater för att slippa hungerattacker och dåligt humör, men jag följer ingen utpräglad ”diet”, har inga förbud, äter mig mätt och tänker att jag vill ge min kropp det bästa, samtidigt som jag har utrymme för spontan njutning där även socker och annat kan ingå. Ungefär 80% ”bra” och 20% ”mat/gosaker utan näringstänk” för ett ungefärligt mått, även om det varierar beroende på sug och tillfälle.

När jag var sjuk var maten istället något jag var tvungen att förtjäna. ”Misskötte” jag mig (enligt mina regler) kompenserade jag med mindre mat/mer träning dagen efter. Det handlade inte om att jag ville gå ner i vikt, utan en brist på självkänsla. Att min kropp ”inte var värd att må bra”.

Jag har haft mina dippar efter behandlingen, det är lätt att få återfall, men det räcker med att se vissa bilder av mig själv när jag mådde som sämst för att jag ska fortsätta ta hand om mig. Samtidigt vet jag att det var mitt sätt att överleva just då. Överleva och prestera. Jag hade höga mål med Klassikern där mitt upplägg funkade bra för prestationen, men som slet på kroppen. Det var alltså inte enbart en ätstörning som gjorde mig sjuk utan kombinationen av min envisa målmedvetenhet, stress – mental och fysisk som 4-barnsmamma och egenföretagare.

Även om jag äter ”nyttigt” och tränar ”mycket” även idag lever jag ett lugnare liv för övrigt. Jag har inte lika höga prestationskrav, tänker långsiktigt när det gäller kost och träning, tvillingarna är äldre och kräver mindre (något), och jag känner inte längre att jag behöver leva upp till en perfekt bild som inte är jag. Åt något håll. Jag måste inte äta halvfabrikat för att bevisa att jag är frisk, fast jag egentligen tycker grillad kyckling är godare. Eller äta tonfisk utan gott tillbehör. Jag är normalviktig enligt min kurva, känner mig glad, lugn, nöjd. Frisk? Inte som frisk som = de flestas uppfattning av ”normal”, men frisk från ortorexi.

gardet_rygg

Enligt mig sitter ätstörningar mer i huvudet än på gaffeln så länge du är fri från fysiska symptom. Jag var t.ex. mer ”sjuk” en period efter min behandling då jag vägde betydligt mer än idag. Splittrad. I tanken.

Fyra varningssignaler som kan vara tecken på ortorexi:


  • Tolerans. Blir du allt mer tolerant mot din träningsdos? Är det inte längre en utmaning att springa en mil?  Tar du en sväng förbi gymmet på vägen tillbaka för ett tungt styrkepass? Att hela tiden behöva öka mängden träning för att känna sig nöjd kan vara ett tecken på ett ohälsosamt beroende.
  • Kontroll. Tycker du att det är svårt att hålla dig ifrån gymmet? Det ska inte vara några problem att lägga ifrån sig vikterna en dag och ägna sig åt något annat, var uppmärksam på om det skulle kännas omöjligt att avstå träningen en dag.
  • Tid. Bortprioriterar du att träffa dina vänner en fredagskväll för att du ska upp tidigt lördag morgon och köra ett spinningpass? Känns det jobbigt att resa bort för att du då kommer att missa några träningspass? När träningen får högre prioritet än allt annat är det dags att stanna upp och ta en titt på situationen.
  • Abstinens. Blir du rastlös, irriterad, nervös och får skuldkänslor om du måste ta vara borta från träningen, till exempel på grund av sjukdom eller skada?

Mitt främsta råd om du du mår *dåligt över att allt mer tankar kretsar kring mat och träning, är att berätta för någon du känner att du kan anförtro dig till. Stämmer flera av ovanstående punkter in på dig – ta det på allvar och stoppa inte känslorna inom dig. Ovan nämndes Mandometerkliniken och Ylab. Ett tredje tips är Frisk & Fri som erbjuder hjälp i form av mail, telefonkontakt, mentorstöd, självhjälpgrupper och motivation att söka hjälp vid behov.

*Uppdatering. Som en läsare även poängterade. Jag vill inte göra dig som tränar mycket och gör medvetna matval för att må bra fysiskt och psykiskt osäker. Ytterst få (3%) av befolkningen har utpräglad ortorexi. En sjukdom som handlar mer om dålig självkänsla än ”för mycket träning”. Om obalans och självskadligebeteende än ”att äta för nyttigt”. Hård träning är inte farligt, inte daglig rörelse heller, så länge inte våra kroppar eller andra viktiga delar i livet tar skada.

10 kommentarer

  1. Hej! Missförstå mig gärna rätt nu. Jag gillar dig och tycker att det är jätte bra att du är öppen med dina problem. En av huvudanledningarna till att jag läser din blogg är att du till skillnad från många andra träningsbloggare är en riktig människa och inte bara käck rakt igenom. Samtidigt som jag förstår att det finns vissa som har problem med anorexi/ortorexi så blir varningarna ibland lite konstiga. Ta tex det första tecknet på ortorexi i din lista. Där kvalar ju alla som tränar lite målmedvetet in. När jag började springa regelbundet efter andra barnet var det en utmaning för mig att springa 2 km, nu springer jag 20 utan problem. Solklart fall av ortorexi? Jag älskar att springa och mår toppen av det! Samtidigt känner jag så klart frustration och rastlöshet om jag av någon anledning inte kan ge kroppen sin fix. Är kroppen van att springa sina 30 km i veckan och man av någon anledning inte kan springa en vecka så kryper det ju i kroppen, den vill ut. Solklart fall av ortorexi? Knappast. Dessutom ställer jag mig frågande till definitionen fixerng vid hälsosam mat. Jag tror att om jag åt 100% hälsosamt skulle jag må toppen, fast jag orkar inte göra det i en värld full av frestelser (läs socker) så jag kör 80/20 som du. Men jag som äter LCHF insåg ju tidigt att du åt på tok för lite fett under din resa för att orka träna som du gjorde. Om man går low carb, low fat och tränar stenhårt på det då går givetvis kroppen bananas eftersom du inte ger den någon energi. Och det är ju inte hälsosamt! Att äta överdrivet hälsosamt måste ju per någonslags definition vara att äta tillräckligt mycket för att äta för lite är allt annat än hälsosamt ;-). Om du förstår vad jag menar. Nu känner jag mig lite som en lill-Colting här, men det är ok. Jag gillar honom. Och dig. Och jag vill verkligen inte påstå att människor med ätstörning inte ska få hjälp, men jag vill heller inte att folk som blir toleranta mot sin trräningsdos och rastlösa när de inte hinner träna ska tro att det per definition är sjukt. för de allra flesta av oss är det ett oerhört sunt tecken!

    1. Sanna – du har helt rätt i det du skriver. Självklart kan man öka träningsdos & vara träningsberoende utan att vara sjuk. Alla som tränar är mer eller mindre beroende, och punkterna jag skrivit kommer ur boken om Ortorexi av Yvonne Lin. Men det som inte framgår av punkterna är att personer med ortorexi använder träning som bestraffning & för att skada sig själv & har stark ångest.

      Och jag vet också att jag inte åt optimalt när jag var sjuk. Att jag åt för lite energi, för lite fett när jag minimerade kolhydraterna & tränade så mycket. Men oavsett var fixeringen ligger – i att minimera fett eller kolhydrater, så är det de konstanta tankarna på när, var, hur man ska äta. Att undvika situationer som kan rubba ”planen” o.s.v. Att det sociala livet & annat blir lidande p.g.a. att man inte kan frångå sina principer en enda gång – det är inte friskt.

      Jag tycker också det är viktigt att alla som tränar mycket & är noga med vad de äter inte går runt & tror att de är sjuka. I så fall är inte jag heller frisk (& kommer aldrig bli. Träningsberoende behöver inte alltid vara ett hälsoproblem. Att vara beroende av träning kan också vara något positivt så länge träningen inte påverkar det fysiska, psykiska eller socials välmåendet negativt. Skillnaden är att ortorektikern inte tränar för att må bra utan för att de mår dåligt av att inte träna.

      1. Jag förstår det och tycker det är väldigt bra att du orkar och vågar vara så öppen med dina problem. Tänk om fler i bloggosfären var som du! En av mina bästa vänner är fd. Anorektiker så jag är ganska väl insatt i problematiken och vill på inget sätt bagatellisera den. jag tycker det är härligt med människor som du som vågar vara hela och komplexa, för så är ju livet. Ibland är det upp, ibland är det ner. Ibland snubblar man och faller men så reser man sig upp igen. Det får vara så! Nu har jag precis varit ute och sprungit och ska hämta barnen, slå upp ett glas rött och laga god mat. Trevlig helg!

      2. Sanna – ja, man får se saker ur olika synvinklar & visst är det så att livet går upp & ner. Och alla bearbetar sina svackor på olika sätt. Viktigt att vara ärlig om för att fler ska känna att de inte är ensamma om detta.

        Låter som en härlig avslutning på veckan. Ha en riktigt skön helg du med!

  2. Verkligen ett viktigt ämne och det är väldigt bra för många att du delar med dig! 🙂
    Det är alltid lite laddat om man säger att man föredrar kyckling framför korv och liknande. Jag själv väljer helst ”ren” mat, inte för att jag är ”rädd” för halvfabrikat (tex korv) utan för att det smakar godare och ger kroppen bra näring. Väljer man bra och näringsrik mat så äter man oftast lite mer och får i sig bra grejer, plus att man inte heller blir så sugen på sötsaker. Men vill man ha glass eller godis tex så njuter man oftast lite mer av det då. Man måste verkligen hitta balansen som man trivs med! 😀

    åh, det där med sjukdom och stå över träning! Jag har just haft en liten förkylning som inte riktigt har brutit ut helt, utan den har bara varit där och stört lite. Visst har jag klättrat på väggarna för att jag vill träna, men känner mig smart som har vilat en extra dag från gymmet. Känns som att väldigt många tränar när de är sjuka/känning i halsen och inte tänker på vilka konsekvenser det faktiskt kan få i längden!

    1. Elin – det är inget lätt ämne och jag trot många som gillar träning väldigt mycket och som är insatta i kost kan känna igen sig i sympomen utan att vara sjuka. Man sticker ut mot gemene man med sin träningsdos & kostval även om det inte behöver vara skadligt. Och du som kan avstå träning när du inte är helt frisk behöver inte oroa dig tror jag. Klokt beslut!

      1. Precis- det kan vara en hårfin gräns det där med att det kan bli för mycket. Viktigt att man är medveten om sina val med träningen och kosten. Att det inte blir ett tvång eller liknande 🙂 Bra att du lyfter ämnet och inte ”skäms” över att du har haft problem!

      2. Elin – sant! Hela livet är ett balanserande, speciellt om man är en ”allt-eller-inget-person” som inte nöjer sig med lagom.

        Kram!

  3. Så himla tacksam över att du så öppet delar med dig av det du varit med om Anna! Du är så klok och modig. För mig är det också viktigt att fortsätta hålla en sund livsstil, våra kroppar förtjänar näringsrik mat och rörelseglädje!

    Stor kram

    1. Malin – tack för dina ord. Det värmer att du tycker så!

      Kram tillbaka!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *