Frågor om ortorexi

Eftersom jag gick ut offentligt när jag var sjuk i ortorexi får jag fortfarande mail både från de som själva mår dåligt, anhöriga och ofta studenter som gör examensuppgifter om ämnet. Det fick jag för ett tag sen av en tjej som studerar till beroendeterapeut och skall göra ett fördjupningsarbete om ortorexi. Jag frågade då om det var ok att publicerar frågorna i bloggen vilket hon gillade. Hon som jag tycker att vi ska prata öppet om problem som många mår dåligt över i det tysta, för att öka förståelsen och minska fördomarna. Våga beröra känsloladdade ämnen för att hjälpa varandra och göra oss mindre ensamma med våra tankar. Därför delar jag med mig av svaren här, passande en TBT (throw back Thursday) som denna:

Frågor och svar om min ortorexi:

Hur kom du till insikt att du var sjuk?

Efter att jag genomfört En Svensk Klassiker var jag både övertränad och led av hög prestationsångest som egenföretagare, bloggare och mamma. Jag sov dåligt, kunde få hjärtklappning och var djupt deprimerad. Ändå kunde jag inte vila från träningen. Som många vet är träning en form av självterapi och avstressning som jag mentalt behövde och kroppen hade blivit beroende av extremt stora endorfinpåslag av alla långa pass inför loppen. En helt annan nivå mot de 40-minuterspass jag mestadels kör idag, plus att prestationsstressen gick ut över maten – mitt sätt att hantera och få kontroll över för stora krav. Även där blev jag beroende av kicken du kan få av svält.

Insikten om att jag behövde hjälp fanns även om jag inte visste hur jag skulle ta tag i det. Om jag mådde dåligt för att jag var utbränd, stressad, sov för lite eller åt för dåligt – jag visste inte. Det var en vän till mig som ärligt sa att jag såg sjuk ut och borde söka hjälp just för ätstörningen. Hon jobbar som idrottslärare och möter dagligen unga tjejer med samma symptom. När jag fick höra det av någon jag tycker om, någon som bryr sig om mig, så brast stoltheten. Det fick mig att verkligen ta tag i saken och söka hjälp.

Hur kom du in på behandling? Var det svårt att få hjälp?

Jag vände mig till Mantometerkliniken som en vän till mig fått hjälp vid och kom snabbt in för undersökning efter att ha svarat på frågor om min form. Antar att det var det alarmerande resultatet av fysiska symptom som gjorde att jag kom in så snabbt på behandling, annars har jag hört att kötiden kan vara lång.

Fick du någon diagnos av läkare och hur fastställdes den?

Diagnos fick jag efter läkarkontroller, jag fick äta testmåltider och ge svar på massor av frågor om min mentala status. Svaren visade tydligt att jag var i stort behov av hjälp.

mat_mando

Vilken behandling fick du och hur var upplägget?

Jag fick öppen dagvård med daglig vistelse (vardagar) på Mandometerkliniken i Danderyd. Där åt jag alla måltider (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål) utom middag och kvällsmål efter exakta mått uträknade av en nutrutionist. Han fastställde ett kaloriintag baserat på min ålder, längd och aktivitet. Motionen drogs ner till att enbart gå till/från buss eller t-bana, till förskolan, mataffären etc, d.v.s. det absolut nödvändigaste.

Lunch och middag skulle även ätas på en tallrik på en sk. Mandometervåg kopplad till en liten dator. Den hjälpte mig att äta lagom mycket, lagom fort och fick även följa med hem de första månaderna.

Matschemat innehöll största dels produkter som majoriteten äter, d.v.s. mackor, flingor, husmanskost och även sötsaker. Några gånger i veckan skulle jag äta ”utmanande livsmedel” som jag tidigare undvikit med tanken att de var för ”onyttiga”. Som insnöad hälsovård var det i början en kamp med tankarna ”varför jag ska äta halvfabrikat som falukorv istället för nyttig lax”. Men det handlade om att bryta mönster och inte vara rädd för ätbarheter. Inte att jag skulle välja ”onyttigt” (dumt ord. Just då var det nyttigt för min hälsa) resten av livet, men att träna på och inse att det inte är så big deal när jag väl gör det.

Dessutom fick jag vila i ett varmt rum efter lunchen varje dag. En del av behandlingen jag ibland kan sakna under mina fullspäckade skoldagar.

Ingick KBT i behandlingen? Kan du berätta och ge exempel?

Nej, och det anser jag vara den största bristen hos Mandometerkliniken. Jag har i efterhand uppsökt psykologhjälp men träffar henne inte längre p.g.a. tidsbrist och av ekonomiska skäl. Jag tycker terapi borde ingå i alla typer av behandling av beroendesjukdomar. Mandokliniken anser inte att ätstörningar är en psykiskt sjukdom utan att de psykiska problemen med tvångstankar kommer av att du inte ger kroppen rätt näring. Hur du mår, sover och hur du hanterar stress beror mycket på vilket bränsle du ger kroppen och hjärnan, och överträning kan också leda till depression.

Jag tycker ändå att de borde starta med orsaken. Ingen föds med en ätstörning och därför tycker jag det är viktigt att gå till botten till varför det gått snett. Det går inte att ändra i det förflutna men att få hjälp att sätta ord på sina upplevelser och tankar kan öka förståelsen. Vet du varför du skadar dig själv är det ju lättare att ändra på det. Dessutom är gemensamma faktorn för de flesta psykiska besvär låg självkänsla varför KBT/psykologsamatal alltid behövs.

Hur tycker du att det fungerat efter behandlingen att applicera det du fått i ditt verkliga liv?

Efter behandlingen hade jag gått upp 10 kg och kände mig inte hemma i kropp eller hur jag åt. Det tog därför över ett år innan jag hittade det sätt att äta, träna och tänka som jag trivs och mår bra av.

Största skillnaden när det gäller kosten är främst att jag inte har mat i huvudet konstant så som då. Jag har under åren lärt mig att min mage och psyket mår bäst av mat med mindre snabba kolhydrater för att slippa hungerattacker, sötsug och dåligt humör, men jag följer ingen utpräglad ”diet”, har inga förbud, äter mig mätt och tänker att ”jag vill ge min kropp det bästa” samtidigt som jag har utrymme för spontan njutning där även socker och annat kan ingå. Ungefär 80% ”bra” och 20% ”mat/gosaker utan näringstänk” för ett ungefärligt mått, även om det varierar beroende på tillfälle.

När jag var sjuk var maten istället något jag var tvungen att förtjäna. ”Misskötte” jag mig (enligt mina regler) kompenserade jag med mindre mat/mer träning dagen efter. Det handlade inte om att jag ville gå ner i vikt utan var en brist på självkänsla. Att jag i vid för stor press inte tyckte att min kropp ”var värd att må bra”.

Gällande träningen är största skillnaden mot perioden då jag var sjuk att jag inte behöver ”köra skiten ur mig” varje pass för att bli nöjd. Jag tränar ofta, men långt ifrån på samma nivå som året jag blev sjuk och just nu mest korta pass eftersom fokus ligger på min utbildning och familj. Fortfarande mycket i jämförelse med medelsvensson, men det är inget jag ser som något problem eftersom jag mår bra i kropp, själ och det inte går ut över livet i övrigt. Jag kommer från en aktiv familj, har ett inbyggt rörelsebehov och har alltid älskat att träna – långt innan jag blev sjuk. Träninen/rörelse är en del av mitt liv som jag efter behandlingen på Mandometerkliniken bevisat för mig själv att jag kan leva utan, men så länge jag är frisk inte vill.

Rekommenderade någon dig att gå på ”OA” d.v.s. overeaters anonymous?

Jag hade aldrig hört talas om detta men tror absolut att all form av bearbetning av beroendesjukdomar är bra. Att den som är sjuk får prata ut och träffa andra som lider av samma sak. Det minskar känslan om att vara ”ensam i världen” om sina tankar.

Skulle du behövt något mer efter behandlingen eller flyter allt på?

Jag saknade som sagt någon form av terapi under min behandling på Mandometerkliniken, men det är svårt att få tiden att räcka till med en stor familj och jag har fortfarande inte hittat en form som passar mig. Det är en djungel av olika psykolog- och KBT-behandlingar men oavsett behöver alla få bearbeta det mentala, stärka självkänslan. Jag tror de flesta mår bra av att ha någon utomstående att prata ut tillsammans med, oavsett livssituation, men just nu mår jag väldigt bra trots fullt ös i livet.

Kan du se sjukdomen/störningen som kronisk som en beroendesjukdom? D.v.s. att du tillfrisknar men inte blir botad och att det finns risk för återfall?

Jag har haft mina dippar efter behandlingen, vet att det är lätt att få återfall, men tack vare att jag dokumenterat så mycket av tiden jag var sjuk räcker det med att se vissa bilder av mig själv när jag mådde som sämst för att jag ska fortsätta ta hand om mig. Att jag inte vill tillbaka till det destruktiva livet. Samtidigt vet jag att det var mitt sätt att överleva just då. Överleva och prestera. Det var inte enbart en ätstörning som gjorde mig sjuk utan kombinationen av min envisa målmedvetenhet mot Klassiken och karriären som egenföretagare, högra krav på mig själv och livet som 4-barnsmamma.

Vissa anser att du kan bli helt frisk och det är sant. Men jag tror även det finns risk för återfall eller att sjukdomen går över i något annat. Att det i tuffare perioder av livet, om det händer något och vi mår dåligt mentalt, vi som har en tendens att bli beroende av saker kan bli sjuka igen. Att det inte behöver vara i just en ätstörning, men att kontrollbehoven går ut i ett skadligt beteende, t.ex. för mycket jobb, alkohol, socker etc. Därför är det extra viktigt att vi varit sjuka tar hand om oss. Ja, det gäller såklart alla ♥

Tanketips till dig som är rädd för att äta:

  • Se varje måltid som unik. Tänk inte på vad du åt sist eller ska äta senare utan ät dig mätt av det du är sugen på just då.
  • Se kroppen som din kompis som du älskar. Vad behöver den för att må bra just den här måltiden? Både fysiskt och psykiskt.
  • Kroppen är smart. Äter du mer ökar den temperaturen och förbränningen. Du får mer energi och livet känns lättare.
  • Tänk långsiktigt! En bulle eller långvarig svält – vad mår kropp och själ bäst av?
  • Du lever bara en gång (vad vi vet). Klyschigt, men passa på att njuta av det du tycker om (se punkt 1). Det ska va gott att leva!

Fyra varningssignaler som kan vara tecken på ortorexi*:

  • Tolerans. Blir du allt mer tolerant mot din träningsdos? Är det inte längre en utmaning att springa en mil?  Tar du en sväng förbi gymmet på vägen tillbaka för ett tungt styrkepass? Att hela tiden behöva öka mängden träning för att känna sig nöjd kan vara ett tecken på ett ohälsosamt beroende.
  • Kontroll. Tycker du att det är svårt att hålla dig ifrån gymmet? Det ska inte vara några problem att lägga ifrån sig vikterna en dag och ägna sig åt något annat, var uppmärksam på om det skulle kännas omöjligt att avstå träningen en dag.
  • Tid. Bortprioriterar du att träffa dina vänner en fredagskväll för att du ska upp tidigt lördag morgon och köra ett spinningpass? Känns det jobbigt att resa bort för att du då kommer att missa några träningspass? När träningen får högre prioritet än allt annat är det dags att stanna upp och ta en titt på situationen.
  • Abstinens. Blir du rastlös, irriterad, nervös och får skuldkänslor om du måste ta vara borta från träningen, till exempel på grund av sjukdom eller skada?

Mitt främsta råd om du du mår dåligt över att allt mer tankar kretsar kring mat och träning, är att berätta för någon du känner att du kan anförtro dig till. Stämmer flera av ovanstående punkter in på dig – ta det på allvar och stoppa inte känslorna inom dig. Ovan nämnde jag Mandometerkliniken. Andra tips är Ylab som inriktat sig specifikt på ortorexi eller Frisk & Fri som erbjuder hjälp i form av mail, telefonkontakt, mentorstöd, självhjälpgrupper och motivation att söka hjälp vid behov.

*O.B.S: Eftersom det här är en träningsblogg som först och främst riktar sig till friska vill jag inte göra dig som tränar mycket och gör medvetna matval för att må bra fysiskt och psykiskt osäker. Ytterst få (3%) av befolkningen har utpräglad ortorexi. En sjukdom som handlar mer om dålig självkänsla än ”för mycket träning”. Om obalans och självskadligebeteende än ”att äta för nyttigt”. Hård träning är inte farligt, inte daglig rörelse heller, så länge inte våra kroppar eller andra viktiga delar i livet tar skada.

4 kommentarer

  1. Så bra inlägg, känns som att många behöver läsa det!! Det är även helt galet kul att ha följt dig från lång tid tillbaka och se skillnaden. Märktes på bloggen när du inte trivdes med din kropp under och precis efter behandlingen. Men nu ser du strålande ut och du verkar trivas så bra med dig själv, kul att se!! 🙂

    1. Elin – tack! Ja, jag skrev väl inte direkt rakt ut att jag inte trivdes, det är en svår situation som träningsbloggare, men nu är jag glad att ha hittat rätt. Jag måste alltid jobba med balansen, speciellt nu när det är mycket med studier, familj etc. men jag har lärt mig mycket om mig själv under min resa. Det gör det lättare att hitta en lagom nivå på allt 🙂

  2. Det är skönt att läsa hur empatiskt och klokt du förhåller dig till din sjukdom och tack för att du delar med dig! Jag är, som du vet, anhörig och dessutom forskare och har läst MASSVIS. Jag håller med dig om nästan allt, utom att det enbart handlar om självkänsla (som för övrigt är ett ifrågasätt begrepp inom vetenskapen). Jag tycker att framför allt senare rön och framför allt från andra länder än Sverige pekar mot en hel del fysiologiska orsaker likaså. Kanske är det delvis min försvarsmekanism som mamma som får mig att lägga märke till de studierna, men ändå. Det i kombination med samhällsvetenskaplig forskning, som pekar på större mekanismer, tycker jag är åtminstone lika viktigt som att psykologisera sjukdomen. Därmed inte sagt att inte psykologhjälp är bra, det håller jag med dig om, kanske särskilt mer åt DBT-hållet.

    1. Emma – intressant att höra. Det är såklart svårt för mig som inte själv studerat detta mer än av egna erfarenheter och lite jag läst. Skulle vara kul att höra vad det är för fysiologiska orsaker. Skriv här eller maila mig gärna om du vill. Kan vara fler än jag som har intresse att veta mer.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *