Träning efter utbrändhet – svar på läsarfrågor

Anna Lissjanis med kaffekopp

”Människor utan stark drivkraft och höga ambitioner blir inte utbrända”.

Så sa Mia Törnblom i en intervju i Framgångspodden. Kanske inte ordagrant, jag minns inte exakt, men innebörden i meningen var så. Ett bra sätt att tänka på det problem som drabbar allt fler, istället för att se utbrända människor som ”svaga”.

Vi är många som vill mycket här i livet. Göra karriär, prestera vid vår träning, vara grymma föräldrar, se bra ut och visa upp våra härliga liv i sociala medier. Inte konstigt att allt fler går in i väggen, drabbas av depression, prestationsångest och ätstörningar. Jag är en droppe i havet och har fått flera mail och frågor om detta vid min frågestund i bloggen.

Annelie skriver:

Jag tycker mycket om dina inlägg om balans i livet och då jag själv är nybliven sjukskriven för utmattningssyndrom.

Jag skulle tycka det vore intressant att höra din syn på träning under återhämtningen från utmattningssyndrom. Jag är van att träna hyfsat mycket (löpning 2-3 ggr/v och styrka 2-3 ggr/vecka) och det är mitt andningshål, men märker att det tar mer ork än tidigare när jag inte har så mycket att hushålla med.

Skriv gärna också om hur du förhöll dig till att erkänna att du var utmattad, jag har jätteproblem med dåligt samvete och tänker att jag nog hade kunnat pressa på lite till o.s.v….

Träning efter utbrändhet

Mitt svar:

Tack för att du delar med dig, vågar fråga och är så öppen och ärlig. Jag ska försöka förklara hur det varit och är för mig.

Efter min sjukskrivning under behandlingen på Mandometerkliniken kontaktade jag en PT för att få hjälp att trappa upp träningen på ett kontrollerat sätt. Är du en driven person är det lätt att puscha dig själv mer och mer. Då är det lättare att höra från en kunnig person att du behöver ta det lugnare, någon du har förtroende för. Att träna med en vän är också ett tips. Då blir det automatiskt ett pass inriktat på glädje istället för prestation.

Sen gick det lite fort ett tag eftersom jag var så ivrig och glad att kunna träna igen. Jag sprang flera lopp och gick ännu en PT-utbildning som också var väldigt krävande. Jag klarade det utan att bli sjuk igen, men kände tydligt att jag behövde en förändring om träningen skulle vara hållbar på sikt. Började få skador och kände igen varningstecken från tidigare. Detta var tuffare att erkänna för mig själv än vid första tillfället för ”nu var jag ju frisk”.

Men jag har och kommer alltid att ha en betydligt lägre tröskel för press och stress mot innan jag blev sjuk. Detta känns ibland orättvist när jag ser andra som kan köra på hårt mot olika mål i livet, men som alltid ska vi inte jämföra oss. Jag har redan gått ut med min sjukdom till både närstående och i mina sociala medier, något som tog lång tid att komma till skott med, men sen var det en stor lättnad. Då som nu behöver jag inte bevisa något eller förklara varför jag inte kan ösa på som tidigare.

Just att ha stöd från omgivningen tycker jag är superviktigt för att du ska bibehålla en sund livsstil och träningsdos. Och att du sänker kraven på dig själv. Idag har jag inget dåligt samvete om jag inte presterar eftersom jag vet att hälsa för mig även är att kunna ta det lugnare med saker och ting. Det gäller både träning, jobb och andra saker. Att kunna tacka nej.

Först och främst tänker jag aldrig på träning som ett ”måste”. Sen, för att inte halka in i gamla mönster av prestationstänk, håller jag hela tiden en inre dialog med mig själv, typ:

”Jag redan är tillräckligt stark – därför tränar jag bara precis så hårt jag känner för” – vilket ändå brukar bli bra pass, men utan prestationsångest.

”Det ska bli skönt att ut och springa, och OM allt känns rätt springer jag intervaller” – inte tvärtom, att intervallerna är det viktigaste.

”Jag ställer upp i x-loppet, men sätter inget mål av tid. Känns det bra springer jag så fort jag orkar. Känns det inte bra är det bara att avboka/bryta loppet. En värdslig sak!”

”Varje dag utan träning är en grym prestation för mig. En styrka att klara av.”

”Mina kinder är rundare mot vad de var tidigare, men jag är frisk, lycklig och starkare än någonsin. Jag kan träna, njuta av livet och är stolt över min kropp – därför vill jag ge den det bästa. OCH min omgivning. Mina barn och jag vill vara en sund förebild som träningsprofil”.

Rent konkret kanske du även behöver minska ner träningsdosen eller som jag – byta ut ett par hårdare pass mot lugnare yoga, lätt jogging eller en promenad. Jag förstår att du mår bra av din träning och som du skriver är du van att träna mycket, men som sagt – efter din utbrändhet kan det vara bra att inte alltid driva dig så hårt.

Du duger idag.

Eller duger? Du är unik, GRYM och perfekt! Oavsett vad du presterar. Tänk detta innan varje träningstillfälle och förbättrar du dig (något som jag tycker är lättare med mindre press) så blir det en rolig bonus.

Anna Lissjanis, löpning på Djurgården

Titti skriver:

Jag, liksom du, har haft ätstörningar och tränat löpning hårt och målmedvetet. I höstas blev jag dock ”utbränd” av pressen kring prestation. Jag älskar löpning och har sedan dess tränat utan klocka, med fokus på glädje och känsla. Om en vecka ska jag springa en halvmara med målet att ha kul, men märker att det är lätt att börja tänka prestation igen. Dels av oro för att göra en ”dålig” tid, dels för att jag ibland saknar ”kicken” av att sätta upp ett tidsmål och nå det.

Förstår du hur jag menar? Och har du i så fall några tips på hur du tänker nu kring tider och prestation kontra löparglädje? Det känns som om du hittat en sund balans och jag försöker också.

Mitt svar:

Tack för ditt mail Titti. Jag är glad att du hittat en metod för att sänka prestationspressen på dig själv, att springa utan klocka, men jag vet att risken för återfall alltid finns.

Min metod är att både få in strukturerade- och njutpass. Jag tycker det är superkul och peppande med mätbara mål och att springa lopp, men måste se till att det inte blir för mycket. I år har jag ”bara” ett lopp inplanerat, Helsingborg Marathon, och lägger därför mycket träningsfokus på det. Faran för oss som varit utbrända är att blanda in för mycket olika målsättningar. Att både försöka vara ”snabb, stark, uthållig och snygg”. Det är inte omöjligt att vara allt detta (vilket även handlar om vår egen inställning till vad detta är), men låt vissa saker vara bonus istället för primära mål.

Jag tycker det är kul att sätta PB på milen, men detta är något jag testar kanske varannan månad – inte oftare än så eftersom jag vet att jag inte måste bli snabbare. Jag är ju ingen elitidrottare. Min träningsplanering är också upplagd så att jag har 1-2 pass/vecka då jag jobbar på att utvecklas och övriga intalar jag mig själv (se ”min inre dialog” ovan) att det faktiskt är hälsosamt för mig att njutträna. Att jag presterar lika mycket vid de lätta passen eftersom jag då vunnit över sjukdomen.

Som jag skrev ovan är det även bra att ha stöd av andra. Att berätta om din kamp mot ångesten för någon så som du gör för mig. En vän, partner eller terapuet – bara att du inte håller det inom dig.

Anna Lissjanis med Jaybird X2-hörlurar.

Sen finns det ändå dagar då jag drabbas prestationsångest. Då försöker jag att andas djupt, analysera varför jag känner som jag gör. Trötthet? Hunger? Stress? Något som hänt i min omgivning eller budskap i sociala medier? Då vet jag att det är övergående. Att jag kommer må bättre när jag stänger ner mobilen, äter, sover eller vad anledningen var.

Andra sätt att släppa tankarna på att jag ”inte duger” är att helt enkelt låta tankarna ”flyga iväg”. Yoga, andas djupt, vistas utomhus och/eller lyssna på musik, utan att lägga någon vikt vid tankarna, brukar hjälpa. Små enkla knep som får mig in i rätta tankemönster igen. Just nu rekommenderar jag att du spelar låten ”Så vacker – Daloz”.

lilljansskogen_var16

4 kommentarer

  1. Du är så klok och BRA, Anna! Ju mer vi pratar om det här, desto färre kommer drabbas. Så tror verkligen jag.

    1. Du också Jeanna <3

      Och ja - vi behöver verkligen prata mer om problemen för att inse att vi inte är ensamma. Så många går och bär detta inom sig och tror att alla andra är lyckliga och perfekta. Tillsammans kan vi stötta varandra och må bättre, det tror jag också.

  2. TACK för ett fantastiskt inlägg! Snacka om att du levererade utifrån min input! Det jag tar med mig mest är ”Varje dag utan träning är en grym prestation för mig. En styrka att klara av.” Så sant. Så klokt. Och så omvänt mot de flesta andra i min omgivning. Har funderat på att boka tid hos PT just för att få hjälp med tänket från ett proffs och nu fick jag en puff av dig 🙂 Nu ska jag ge mig ut på just en prestationslös njutlöprunda i det fina vädret. Max 7 km, låg puls. Lyssna på fågelsången och vara glad att jag är tillräckligt fysiskt stark just som jag är.

    1. Annelie – vad roligt att du fick det du sökte & hittade något som hjälper dig på traven. Heja dig! 🙂

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *