Tjejmilen 2017 – före, under, efter

”Train hard, compete like awsome..”

Mitt nya påhittade mantra som glad motionär. Istället för ”train low, compete high” – ett känt begrepp inom elitidrott. Att träna hårt och gå in för maximal rolighet och en härlig känsla vid tävling istället för prestation. Jag har jag alltid gillat att pressa mig själv mot nya resultat, bevisa för mig själv att ”jag kan”, men när det är något/någon annan än jag själv som lägger ribban kämpar jag ofta mot stor prestationsångest. I måttlig mängd en bra drivkraft, men allt beror på vem du är, vad du har runt omkring dig och i din ryggsäck.

Prestationsångest kan döda träningsglädjen på ett kick, men något som istället ökar den är när du känner dig stark, förberedd och längtar efter en stämningsfull stund för en god sak – tillsammans med godingar. När du inte för en sekund våndas inför ett lopp, mer än möjligtvis projektet runtomkring. Som vanligt är Jonas på jobbresa när jag springer lopp, så det var lite stressigt att hinna hämta nummerlapp efter jobbet, barn på skolan och se till att barnvakten (Hampus) hade allt på banan inför loppet, men så värt.

Tjejmilen 2017 – före, under, efter

Före.

För den lättsmälta energiboosten, goda smaken och traditionen laddade jag med sushi och glass kvällen innan. Egentligen inget måste med kolhydratladdning innan ett lopp upp till en mil, men det har blivit ”min grej”. En god grej dessutom, så varför inte?

På den min nya sköna vana med kvällsmeditation. 5 minuters kroppsscanning som får mig att sova som en bebis..

..och sovmorgon till 7.30 ba gjorde jag det. Rullade ut yogamattan för ett kort flöde med extra kärlek till höfterna inför loppet, eftersom jag inte hann vara med på lördagsyogan på SATS. En lika stor seger mentalt som fysiskt, för jag har extremt svårt för hemmaträning, men vill verkligen hålla i även denna välgörande rutin. Hårt.

Sen grötfrukost! I och med september är hösten här på riktigt, med den varm frukostmat igen. Ja du hör, jag är en riktig traditionsälskare. Och havregrynsgröt är precis som glassen tradition för mig att ladda upp med inför ett lopp. Gott raketbränsle som ger skön magkänsla, både för mig och denna morgon Jonna.

Lite senare kom Milla förbi. Vi drack kaffe, hann snacka ikapp tiden ifrån varandra, klädde upp oss i fina Plan Sverige-tröjor, Gococostrumpor och promenerade sen de ca 500 metrarna till startområdet på Gärdet.

Där mötte vi upp övriga Plan Sverige-ambassadörer, plus andra vänner, som Terese och Malin. Sistnämnda som sprang med mig och Milla.

Det var en ära för mig att för 3e gången springa Tjejmilen för Plan som gör en så viktig insats för utsatta tjejer i världen. I år med fokus på rätten att gå i skolan, något som ger unga tjejer makten att ta kontroll över sina liv. I dag finns det över 62 miljoner flickor i världen som inte går i skolan. Det är helt galet, men alla insatser gör skillnad. Därför är jag så tacksam över möjligheten att få lyfta Plans budskap vidare genom att springa Tjejmilen under deras flagg.

Under.

Som vanligt är lopp = löpfest, Tjejmilen 2017 inget undantag. Alltid välarrangerat med peppande speakers, uppvärmningsmusik, vätskestationer längs banan, liveartister och glatt mottagande i överallt längs banan. På det perfekta väderförhållanden, underbar publik och mitt fina sällskap.

Jag, Milla och Malin höll ett jämnt tempo och snackade oss igenom hela loppet. Min känsla var ”jag kan springa för evigt” med behaglig puls, lätta steg och massor av intressant att prata om. Ibland spurt för att fota, men annars sida vid sida hela varvet och hand i hand i mål.

Efter.

Glada. Med resultatet 56 minuter, det vill säga 14 minuter långsammare än mitt personbästa, men en mil med lätthet som ger mersmak. Nu längtar jag efter fler lopp, vilket är en större vinst för mig än en supertid och ”aldrig mer”-känsla. Dessutom inga fysiska men alls efteråt, som smärtor eller trötthet, vilket också är ett fina bevis på att förberedelsen var bra.

Visst är det en fantastisk känsla att ge ditt max, kämpa järnet och stupa i mål med känslan att ”jag har gjort allt i min makt”? Och nog kan jag undra hur snabbt jag sprungit om jag gått in för prestation istället för kulfaktorn, men eftersom jag gör precis det jag beskrev inom så mycket annat i livet just nu – ”allt i min makt”, behöver jag inte ytterligare en stressfaktor. Jag behöver ha kul!

Och det här var det roligaste löploppet sen min allra första Tjejmil, 2008 då jag hade samma lätta känsla, utan prestationspress. Det tackar jag både mig själv för som tränat smart, d.v.s. med prehab för löparknät, rörlighet och styrka, samt tillräckligt med löpning för en skön känsla. Men framför allt var det Malin och Milla som bromsade prestationsnisse och var ett fantastiskt sällskap, Plan Sverige som gav mig möjligheten att vara med. Hampus likaså, som såg efter sina småsyskon under tiden, arrangörerna som bidrog med bäst tänkbara support och all publik – i sociala medier och på plats. TACK för att ni gjorde mitt lopp till en upplevelse att leva på länge.. ♥

Hoppas du också fick ett kanonlopp om du sprang Tjejmilen eller något annat av alla höstlopp?

7 kommentarer

  1. Åh vad härligt det låter!
    Tjejmilen borde jag prova någon gång. Jag började träna i våras, sju månader sedan. Har aldrig tränat regelbundet innan. Ibland har jag börjat träna och sedan tröttnat efter fyra veckor. Men nu har jag kommit igång och ännu inte tröttnat. Jag är hemskt imponerad över mig själv. Jag sprang vårruset. Jag tror att det är jättebra att göra som du, att springa för den sköna känslan. Jag har gjort samma sak och jag tror att det är det som fått mig att fortsätta. Nu blev jag sugen på att springa när jag läste ditt inlägg. Tack för trevlig läsning.
    ThereseC

    1. Anna Lissjanis

      Therese – vad roligt att du också hittat en glädje för träningen som får dig att längta efter mer. Behövs inte mer för oss som inte lever av vår idrott 🙂

      Tack själv för att du delar med dig och fortsatt lycka till med träningen!

  2. Kul att se dig igår och att du hade ett bra lopp 🙂

    1. Anna Lissjanis

      Pilla – ja, så kul att vi sprang på varandra! Tråkigt att du inte var lika nöjd med resultatet, men det kommer fler lopp 🙂

  3. Åh! Underbart 😊

  4. Det är verkligen en helt fantastisk känsla att GÅ I MÅL på lopp. Jag har tyvärr en rejäl skopa av prestationsångest, plus är en tävlingsmänniska av rang (och helt sjukt målmedveten och envis!). Kombinationen gör att jag kan pressa mig hårt för att nå ett mål och tyvärr kanske inte njuta så mycket på vägen, men efteråt med uppnått mål däremot, då kan jag känna mig sjukt stolt!

    Det gör inte att jag avstår att göra saker i vardagen, men jag drar mig för att tex springa vissa lopp för att jag inte vill ”försämra” mina tider sedan innan. Mest för att jag inte vill se ”dålig” ut i andras ögon. Helt sjukt egentligen. Men och andra sidan så är jag väl medveten om det.
    Jobbar i skolan, och stod senast idag och sa att man bara kan göra sitt bästa och vi är bra på olika saker, att man inte ska jämföra sig osv… (snacka om lite dubbelmoral, fick bita mig lite i tungan!!)

    1. Anna Lissjanis

      Elin – du är som mig. Och många andra. Det är jobbigt att känna sig misslyckad, om så för sig själv eller andra. Men så onödigt! Att springa lopp med en/flera vänner rekommenderar jag verkligen. En helt annan sak, bara glädje! 🙂

      Kram & tack för att du delar med dig!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *