Sorgen över inte passa in (bland det du älskar)

Min kärlek till fjällvärlden.

Att leva nära naturen och trakterna där jag växte upp. Lite enklare och rymligare. Jag skriver mycket om hur bra jag mår av Jämtland eller landet över lag, men har nog aldrig nämnt varför jag flyttade härifrån? Såklart att det är vanligt att dras till storstadens äventyr och möjligheter som tonåring. Eller som nu, när både vi vuxna och barnen byggt upp ett hem och nätverk i Stockholm, då är det mer som håller oss kvar där. Men det är ändå inte omöjligt att flytta..

Det jag dock aldrig berättat om är sorgen jag en gång kände över att inte passa in, trots att jag älskade naturen. Om vad jag anser vara största nackdelen med att bo på en mindre ort. Att ”alla vet allt om alla” och den som sticker ut anses konstig, onormal. Fördomarna är generellt större på landsbygden av vad jag upplevt, och jag har alltid haft svårt att acceptera det. Att du inte ska kunna vara den du är. Att det ska tisslas och tasslas bakom ryggen på den som går sin egen väg.

Så är det förmodligen inte i alla byar, men jag upplevde det så. I kombination med att bli tonåring, då det är svårt nog att hitta vem man är.

Fram tills jag började sexan minns jag som en bekymmerslös tid. Livet lekte, jag trivdes jättebra i skolan, fortfarande pojkflickan full av fantasi. En tjej som inte brydde mig om vad andra tyckte. Problemen kom när jag skulle börja 7an och kände mig pressad att passa in. Jag hade inget gemensamt med tjejerna i klassens ”smink och flickfnitter” och försvann i en ätstörning. Blev ”byfånen som promenerade som en spöke längs vägen”. Hon som inte ”bara skärpte till sig, för hur svårt kan det va att äta?”. Eller, det var i alla fall så jag tänkte att dom tänkte.

Räddningen var Östersund. Visst hade jag fått stöd av mina föräldrar för att bli fri symptomen och gå upp till ”normal” vikt tidigare, men min mentala räddning var att flytta. Fortfarande till en liten stad, men stor för mig och med ett större utbud av personligheter. Större acceptans för olikheter. Där kunde jag andas igen och börja om med mitt liv. Som mig själv, men med ett nytt ”nu jäklar vill jag leva fullt ut”-sug.

Där knuffade jag undan ”djävulen på axeln” och byggde mig stark. Där fick jag mitt första egna hem, på Regementsgatan, med militärerna som grannar (fattar fortfarande inte hur mina föräldrar vågade, men de hade väl inget val). Där tändes min riktiga kärlek till löpningen, med energin på topp. Och där styrketränade jag för fösta gången, med mersmak för vad träningsformen gör för självförtroendet. Där blev jag av med oskulden och där mötte jag mina bästa vänner som jag har kvar än idag, en av dem som jag och Jonas åt parmiddag med på Pinchos igår.

Jorm är och förblir för mig vackraste platsen på jorden, ännu närmare fjällen än i Östersund. Och idag är jag tillräckligt stark för att kunna bo där, även om jag skulle återfå ryktet som ”byfåne”. Den var dessutom en förvirrad tonårings påhitt och vem bryr sig? Du som unik människa är alltid den bästa versionen!

Om det blir någon hemvandring, dit eller till Östersund, får tiden utvisa. Allt har bara blivit så tydligt efter de här dagarna. Känslorna kommer tillbaka i staden som en gång i tiden väckte min livslust efter en tids dvala. Och jag tänker att det säkert är fler invandrare från mindre orter som känner samma sak? Har du upplevt en flytt till stan det som en värld av möjligheter med fler personer att känna tillhörighet till? Så som jag kände en gång.

14 kommentarer

  1. Vilka vackra vyer, du är stark Anna!
    Kram!

    1. Anna Lissjanis

      Tack snälla Vivi och kram tillbaka!

  2. Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag flyttade också från en liten by i Jämtland till Stockholmstrakten. Hur fint det än är där så skulle jag nog aldrig klara av att flytta tillbaka. Jag klarar verkligen inte av allt (skit)snack, fördomarna och jantelagsmentaliteten. Jag trodde det skulle bli bättre nu när samhället är mycket mer öppet, med all teknik och med tanke på alla möjligheter att arbeta digitalt men det verkar sitta väldigt djupt rotat.

  3. Känner igen det du skriver om när det gäller tankar om hur man kände som tonåring. Men det var just det man var. Istället för att flytta till en större ort valde jag att flytta till en ännu mindre än den jag växte upp i. Upplever motsatsen till det du skriver om. Att här där det är ännu mindre får man verkligen vara sig själv, ingen bryr sig. Kanske för att vi alla är lite udda och konstig. Mina barn får växa upp både på landsbygden och med stor tolerans bland kompisar och byns övrig invånare. Ser på min äldsta som är 15 hur hon växt upp till en säker, trygg och annorlunda tjej. Precis som jag önskade att jag hade fått gjort. Så det är nog olika hur man upplever saker och ting och många faktorer som spelar in. Inte bara att landsbygd är inskränkt och storstaden är frihet.

  4. Anna, vilket fantastiskt fint, välformulerat och framförallt ärligt inlägg. Tack för att du är så oerhört generös med dig själv, dina tankar och din tid. Vi bor själva på Ekerö med två barn, 4 och 7 år gamla. Trivs men längtan till Östergötland och familjen, lugnet och ett annat sätt att leva gör sig mer och mer påmind ju mer vi är känna oss själva. Beslut som är svåra att fatta men som vore skönt att ta ligger ständigt och lurar i bakhuvudet. Tack för att du är du- trots att vi inte känner varandra ger du mig styrka-på många plan. Kram Maria

  5. Jag känner också igen mig mycket i din text.
    Jag flydde så fort jag kunde efter gymnasiet till Stockholm, från en stad ca 30 mil norröver sthlm.
    Jag har bott i sthlm i 5 år nu och jag tycker fortfarande det är jobbigt att åka till hemstaden och vara ute bland folk.
    Jag mobbades, passade aldrig riktigt in även fast jag hängde med ett av de gängen som var mer poppis.
    Jag får mycket känslor bara av att skriva och läsa detta då jag förträngt mycket och inte vill påminnas för mycket.
    Jag har till och med börjat i terapi för att försöka lära mig att släppa det gamla.

    Jag har väldigt svårt att se framför mig att jag någonsin skulle kunna flytta tillbaka till denna inskränkta stad. För det är så jag tycker, jag tycker till och med det om de flesta i min familj.
    Jag har fått höra mycket om att jag blivit nollåtta osv, från egna familjemedlemmar.

    För varför ska jag bo där, även fast det är så fint osv? När jag trivs mycket bättre i en mer accepterande stad, där man får vara som man är?

  6. Hans ten berg

    Fint skrivet. Känner igen din ”resa” genom ett av mina barn. Det kan vara väldigt viktigt att får starta om och forma sitt liv och sin person. Kul att läsa om dina upplevelser om Östersund, den stad jag lever i dag sedan 11 år.

  7. Älsk på såna här personliga inlägg.
    Kramar! <3

  8. Hej! Bra inlägg, fint beskrivet! Förstår verkligen vad du menar. Jag har faktiskt flyttat ”hem” igen, till en liten ort utanför Varberg. Varberg är en stad där många blir kvar, aldrig lämnar. Så att flytta hem igen har gjort att jag tyvärr har gått bakåt i utvecklingen på något sätt. Blivit mina föräldrars dotter igen, ”det är ju x:s dotter, ni vet”. Har dock aldrig haft problem att passa in då jag tyvärr är duktig på att göra och bete mig efter förväntningar. Det resulterar i att jag gör våld på mig själv själsligt. När jag bodde i Stockholm upplevde jag mig vara fri att vara mig själv och jag kunde skapa den person jag ville vara. Jag hoppas att jag återigen ska känna den underbara känsla av att upptäcka att jag kan vara den jag vill vara, den jag ÄR, och att det är OK, utan folks tyckande och tänkande. Jag tror dock mest det ligger hos mig själv mer än hos andra. Tror jag projicerar mina egna förväntningar på mig själv på andra då jag ofta jämför mig med omgivningen. Så bor jag i Sthlm som har ett bredare utbud av normen så känner jag att jag duger som jag är. Här på landet finns just nu bara en norm upplever jag: kärnfamilj, husrenoveringar och parmiddagar. Väldigt snävt. Och får jag inte allt perfekt får jag en klump i magen och känner att mitt liv suger. Vill dock gärna bo kvar så jag arbetar med mig själv. Men visst hade det varit enklare att inte vara någons dotter, utan bara få vara mig själv…

    1. Anna Lissjanis

      Svårt det där Hanna och jag tror inte du är ensam om att halka tillbaka till dina gamla spår när du flyttat hem. Tack för att du delar med dig och hoppas du hittar tillbaka till ditt jag du trivs med. Kram!

  9. Känner igen mig jättemycket. i mitt fall handlade det om en familjemedlem som begår brott och suttit i fängelse några gånger och hur det är att alltid definieras som X syster. Märka hur folk tittar snett, alla vet osv. En lättnad att bo någonstans där ingen vet, skapa sin egen historia så att säga. Men också en sorg att bo långt från familj o släkt, att aldrig ha barnvakt mm. Att flytta för att man ”måste” ist för att bara prova vingarna …

    1. Anna Lissjanis

      T – jag förstår precis hur du känner och nog är det sorgligt att det ska vara så. Allt snack som kan förstöra för många människor. Hoppas du ändå har bra stöd av dina släktingar, även om ni inte bor på samma ort. Kram!

  10. Jag flyttade hem till min lilla ort efter 10 år vid kusten. Det har inte varit alldeles lätt, livet hemma fortsatte utan en själv så man kan inte tro att det ska vara som när man flyttade.. Vissa har man växt ifrån och andra som man kanske inte gillade som tonåring kommer man jättebra överens med som vuxen. Men det har varit otroligt skönt att komma nära familj och släkt igen, det ser jag som en stor fördel. Sen upplever jag att vardagslivet på landet är så mycket enklare än i stan, mindre köer och mindre pendling ger större uttrymme till fritid. Och fritidsaktiviteter finns men man kanske måste engagera sig och arbeta lite i föreningslivet… ja, där har du mitt brandtal för livet på landet. =)

    1. Anna Lissjanis

      J – är glad att du hittat tillbaka till din ort och trivs så bra. Jag tror säkert att jag också skulle kunna göra det nu som vuxen, men finns ett och annat steg innan en flytt.

      Tack för att du delar med dig och sprider en positiv anda över att flytta till landet. Jag tror, precis som du skriver, att det finns mycket bra med livet i mindre samhällen också.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *