Mental v.s. fysisk ansträngning – från långpass till resa med ett barn (av fyra)

Den fysiska ansträngningen – att jobba på länge med kroppen, eller den mentala – nervositeten inför, rastlösheten under och att vara ensam med tankarna?

Vad tycker du är mest utmanande, både vid din träning och i övriga livet? Jag frågade mina följare på Instagram i lördags och här tar jag upp frågan ur fler perspektiv. Nervositeten inför det okända, som du inte är van vid och som därför gör dig obekväm.

I lördags morse klev jag upp extra tidigt för att hinna med ett långpass. Jag hade inte sprungit långt på 3 veckor och ville få in det innan resan jag är på nu. Med sällskap av en vän längtar jag efter de här passen, att tassa runt i timtal och prata, men ensam får jag verkligen kriga mentalt för att följa planen och inte springa för fort (och därmed ta ut mig och inte orka springa långt) eller skjuta på saken för en kortare runda. Fysiskt tvivlar jag sällan på min sega kropp och pannbenet, men tristessen! Känner du igen dig?

Men jag klarade det! Inte på någon snabb tid och med paus för fotografering och buskbesök, men enligt planen – två kilometer längre än sist. Totalt 23 km, men där jag gick sista biten. Och nog var benen sega efter att ha varit i rörelse i över 2 timmar, men den mentala segerkänslan var fantastisk.

Nästa utmaning var att få med mig och rätt packning inför en veckas äventyr i Finland. Jonas var bortrest och jag skulle dels se till att bröderna hade allt de behövde/kom iväg till sina fotbollsträningar/barnvakter, dels passa tid till taxi och allt vad en resa innebär. Mitt lokalsinne är uselt och som lillasyster har jag alltid varit den som ”flutit med”. Mina föräldrar och storasyster Mia är de som haft koll på allt från bokningar, att hitta rätt o.s.v. och som vuxen är det Jonas som sköter mycket av det här. Jag tar andra bollar, som att packa och annat ”fysiskt” fix, men blir otroligt stressad av att inte veta var jag ska. Att hitta rätt.

Men även här kan jag stolt berätta att – vi klarade det! Jag och Jonna tog oss helskinnade till Arlanda, vidare till Helsingfors, därefter ett lokalflyg och buss till den lilla skidbyn Rauma. Här ska vi vara nästan en hel vecka för att delta vid Reima Kidsadventure – ett arrangemang jag berättar mer om i morgon.

Att rå om bara ETT barn är inte min vardagsmat. Diskutera i lugn och ro, uppleva nya grejer med och ge all uppmärksamhet till – i flera dagar. Och visst saknar vi grabbarna, men ska njuta av chansen att bara vara vi. Det är mycket på programmet, men inne på dag 3 börjar vi kunna slappna av och hitta till hållplatserna. Mindre mentala anspänning, men fortfarande roliga äventyr som kommer ge oss minnen för livet.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *