”Jag mår verkligen jättedåligt, med ångest och massa dåliga tankar” – läsarfråga

Hej fantastiska du!

Och nej, det skriver jag inte bara ”för att”. Jag tror vi alla skulle behöva höra det lite oftare. Att vi är perfekta, unika, älskvärda – med våra skavanker och avvikelser från idealen. Men jag vet också att det är svårt, hur mycket du än vet att det är så. Att längtan efter att vara omtyckt av alla (och därmed av sig själv), kan vara starkare än klokheten. Speciellt i perioder av vilsenhet, då självkänslan vacklar.

Jag ser mig själv som självständig och redan som barn obrydd om vad andra tyckte. En pojkflicka som spelade dragspel, tränade brottning och klädde sig i gamla plagg hon hittat i härbret på gården i Jorm. Jag var stolt över den jag var och ville inte vara som ”alla andra”. Ändå var jag den av tjejerna i min klass som drabbades av anorexi i högstadiet, driven av drömmen om att vara smal. Som var = omtyckt och bekymmerslös i min värld just då.

Tonårstiden är förvirrande och tuff för många, varför jag tror det är extra lätt att hamna fel just då. Men viktigt att se att det GÅR att hitta tillbaka till det underbara livet faktiskt har att erbjuda. Visst, det kommer alltid gå upp och ner, men det behöver inte betyda självbestraffning. Tvärtom.

Det kom ett mail, en hand sträcktes ut. Och det lilla jag kan göra är att stötta och dela med mig av min erfarenhet, något jag själv saknade när jag kämpade med ångest och låg självkänsla. Någon att dela mina tankar med, för att känna mig mindre ensam och dum. För ju mer vi pratar öppet om psykisk ohälsa, ju mer medvetenhet och mindre skambelagt blir det. Framför allt – ju större chans att upptäcka problemen och hjälpa varandra.

Självklart frågade jag personen i fråga om det var ok att publicera detta, vilket det var. Med tanke på att fler kanske känner igen sig och inspireras till att ta första steget mot hjälp.

Läsarfråga om ångest över mat och träning

Hej! Jag är 14 år och led av anorexia nästan hela 2017. Började svälta mig i början januari och kom in på sjukhus i slutet av maj. Kan säga att jag gick från 54 kg till 44 kg och att jag är 166 cm lång. Fick inte gå någon stans eller vara i skolan, inte cykla, inte springa uppför trappen direkt efter maten. Kort sagt var jag ganska så allvarligt sjuk och underviktig.

I september slutade mina sjukhusbesök och jag åt allt jag ville. Glass, godis, chips etc. I oktober började jag träna 7 gånger i veckan och tänka mer på vad jag åt, men det slutade i benhinneinflammation så efter någon månad blev det ”bara” 5 gånger (3 dagar innebandy och 2 skolidrott).

Jag kommer från en väldigt aktiv och sportintresserad familj och släkt, så jag hade byggt upp mycket muskler på den månaden när jag tränade 7 ggr i veckan. När jag tränade så mycket och fortfarande åt så mycket och fick i mig lagom mycket kalorier, plus att jag som sagt är hyfsat atletiskt byggt, gick det snabbt att bygga muskler. När jag sen drog ner på träningen började jag äta lite mindre igen. Under november-december gick jag ner från 55 kg till 52 kg. Då förlorade jag mycket fett, så det syntes också kan jag säga. Jag är som sagt 166 cm lång och behöver därför väga minst 51 kg, så jag var väldigt nära kanten..

Jag hoppade över måltider och det blev inte bättre av att vi skulle ha bad i skolan veckan innan jul. Allt gick nerför och jag mådde dåligt, mycket pga att min bästa och trygga vän (på typ 63 kg) började äta som mig, alltså för lite, det triggade väldigt mycket. Från att ha gått från en jättelycklig tjej i september till en som var påväg tillbaka till samma ställe som förra våren, i december. Ville egentligen inte gå ner mer än vad jag hade gjort, men jag var väldigt rädd för att gå upp i vikt. Julen kom och jag släppte allt för ett tag. Där slutade även mensen att komma i en månad, men kom tillbaka. Men nu börjar det jobbiga.

Till nyår ville jag ”börja träna mer och äta mer men nyttigare, jag vill bygga massa muskler!” Jag började träna mer och äta bra, hälsosamt liksom. Men sen i kanske februari/mars gick det till överdrift. Jag vägde fortfarande 52, men det var bara muskler, ben och skinn. Min mens slutade där att komma och mina föräldrar tjatade på mig varje dag. I mars lovade jag att bättra mig ”jag ska ta två portioner och fler mellanmål” det höll i en vecka ungefär men inte längre. Jag fortsatte att träna mer och äta mindre.

Nu tränar jag 8 gånger i veckan och äter väldigt kalorisnålt. Jag äter aldrig onyttigt, möjligtvis 1 gång var 14 dag, men då är det väl inplanerat med mycket ångest. Jag kan börja träna 21.00 ibland och skippar grejer för att kunna träna och slippa fika. Jag får alltid ångest om jag inte gör så. Jag väger nu 50 kg (bara skinn och ben), fryser alltid och mensen är borta m.m. Mamma och pappa tjatar alltid på mig och nu får jag ”bara” träna 5 gånger i veckan tills  jag går upp i vikt.

Jag mår verkligen jättedåligt, med ångest och massa dåliga tankar, vilket även mina lärare märker. Vill ju må bra, men känns inte som att jag kan det utan att träna och bygga muskler. Jag är väldigt noga med att det ska gå exakt minst 3 timmar mellan måltiderna och allt i mitt instagramflöde är bara bilder på träning och nyttig mat. Vill knappt tro på mina föräldrar när de säger att jag inte är hälsosam, men jag börjar ju märka att jag verkligen inte mår bra. Allt jag tänker på är mat, och jag är extremt rädd för att bli sjuk (förkyld etc) eftersom att jag inte skulle kunna träna då.

Kan det vara ortorexi? Vad ska jag göra?

Mitt svar

Hej! Först och främst – MODIGT att du mailar! Tack för förtroendet och jättebra att du ber om råd, även om jag inte är någon expert. Men jag har varit med om en liknande resa som du, med anorexi som kommit och gått under högstadiet och gymnasiet. Och nu i vuxen ålder led jag av ortorexi några år.

Som svar på din fråga – ja, jag tycker det låter som typiska symptom på ortorexi. Din fixering där hela livet kretsar kring träning och mat. Rädslorna, ångesten. Och det enda sättet att komma ur det är precis det du gör just nu, att ta hjälp. Att prata om dina känslor, men också hitta ditt starka ”varför” du ska kämpa mot att bli helt frisk. Något att programmera in i benmärgen, att plocka fram och tänka på när det kommer en svacka. För det kommer vara tufft, men du är stark och målet hjälper dig.

Hitta ditt starka ”varför”

För mig var det att ha kul med mina vänner, att leva ett fritt liv och kunna få barn som var mina ”varför”. Att hitta tillbaka till den glada och varma Anna jag är, att slippa övervakning och bilda familj. Jag var i samma ålder som dig när det var som värst, med hela livet framför mig. Och det är så du också får tänka – att du har såååå mycket fantastiskt att uppleva framför dig, vad än dina ”varför” är.

Läs gärna det här inlägget, ”Allt om ortorexi – fakta, personliga berättelser och hur du blir frisk”. Viktigt är dock att du får den hjälp DU behöver, för alla är vi olika. Och gör det genast. Förminska inte dina känslor utan sök hjälp, för ju längre tiden går, ju jobbigare kommer det bli. I inlägget jag länkar till ovan hittar du olika ställen där de är specialister, där Ylab ex. är specialister på just ortorexi och ger dig professionell hjälp med både träning, kost och tankar. Och hur jobbiga du än tycker att dina föräldrar är, ta med dem i det här. De vill dig det bästa och du behöver allt stöd du kan få, men de är inga experter på ätstörningar. Att bara strypa träningen för dig som de gör räcker inte och ofta är det bra att prata med någon utanför familjen. På flera kliniker (ex. Ylab och Mandometerkliniken) får även anhöriga utbildning, så det här är något jag föreslår att ni gör tillsammans. Men alltid för DIN skull – inte för att göra någon annan nöjd.

STOR KRAM! Kom ihåg att du är grym och förtjänar det bästa ♥

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *