Swimrun på Snäckö – om tvångstankar och att följa sin fix idé

Bilden var redan klar i huvudet och efter två nätters djup sömn var även kroppen redo. Jag längtade efter att förverkliga den där löpturen jag målat upp och hittade en ny liten väg att utforska. Det är något av det bästa med semesterlöpning tycker jag, att det är ett optimalt sätt kombinera träning med äventyr och sightseeing. Den här skogsvägen ledde till en sommarstuga, inklusive en perfekt backe.

”12 backintervaller tänker jag springa!”. Nästan alltid 12 av någon anledning – 6 i en kort och brant backe, 6 i en lite längre och mindre sluttande. Ett upplägg som blivit en vana sedan ca 15 år tillbaka, ungefär som att äta Ben & Jerry´s före ett löplopp eller inte springa två dagar i rad. Vet inte om det räknas som tvångstankar, eftersom det händer att jag frångår dessa principer? Vad tror du? Men oftast kör jag enligt dessa upplägg.

Tvångstankar?

Har jag fått en fix idé har jag svårt att släppa den. Sån har jag varit ända sen barn. Tankarna på det jag vill göra bara växer, blommar ut och ger en kittlande lockande känsla. Som resmål, många av mina Instagramtexter, blogginlägg, träningsutmaningar och den här lilla musikvideon jag inte kunde låta bli att göra – utan någon direkt mening mer än att ”det vore kul”.

Som att springa ut på bryggan och ta ett dopp efter löpturen, trots att det mörka och iskalla vattnet fortfarande skrämmer mig. Ännu en målbild jag haft redan innan vi reste till Åland, att hoppa i när jag ändå hade ångan uppe, för att få det där ruset genom kroppen av det vattnets köld. Små utmaningar och vardagliga mål jag sätter upp för mig själv, som ger en speciell nöjdhet att klara av. Och jag antar att det är själva meningen med det hela, mer än själva effekten.

En swimrun, eller snarare ett blixtsnabbt ”dopprun”, väckte alltså min kropp och själ igår. Därefter familjefrukost med en extra skön magkänsla, så som många kallbadare beskriver det.

Sen finns det ju negativa tvångstankar också, som kan skada eller hindra en från att leva ett fritt liv. Det hade jag mycket under tiden med ätstörningar och även i extremt stressiga perioder. Jag antar att det är en form av kontrollbehov, som ett försök att få ordning på det man kan när alla annat är kaos. Jag är glad att slippa den typen av låsningar och destruktiva beteenden idag. Nu är jag mer ”normalt inrutad” om jag får säga det själv, haha, men med inslag av envisa vanor och nya halvvilda utsvävningar.

Brukar du ha tvångstankar eller fix idéer, som du inte kan låta bli att förverkliga? Spännande om du vill berätta.

KRAM! /A

2 kommentarer

  1. När jag löptränade som mest, så hade jag lite idéer för mig. Alltid trä höger ben genom byxbenet först, alltid sätta på mig höger strumpa först, högra skon först osv. Kändes lixom bra på något sätt.
    Hade även vissa strumpor som jag hade på mig på långpass och sedan på tävling, för att de kändes bra i skorna. Åt samma sak osv.

    Tror att många som är tävlingsinriktade och de som är individualister ofta har vissa rutiner (som kan bli tvångstankar) för att de vill skapa så bra förutsättningar som möjligt för de själva.?

    1. Anna Lissjanis

      Elin – intressant! Och jag tror också att många människor, även icke tävlingsinriktade, har egenheter för sig – mer eller mindre tvångsmässiga. För känslan eller funktionen. Och sant att det är dumt att ändra om man vet att en metod funkar.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *