#förhenne med henne – race report från Tjejmilen 2018

Ibland ligger prestigen vid ett lopp att INTE prestera, utan bara tillåta sig att ha KUL!

Och det fantastiska kretsloppet av att ge energi till andra, som gör att du får massor tillbaka. Du som följt mig genom åren vet att jag kämpat hårt med min prestationsångest, såpass att den en period gjorde mig sjuk. All träning gick ut på att ta ut mig maximalt, att vinna över mig själv, att bli något som jag inte var. Underförstått – att jag inte dög annars. Inte var värd att älskas om jag inte presterade på topp, både av mig själv och andra. Men vet du – ju fler rekord jag tog och ju mer deffad kroppen blev, ju sämre mådde jag. Suktade efter nya höjder, pressade mig ännu hårdare, tills det var ohållbart. Funkar för elitidrottare som inte har annat att ta hänsyn till, men jag har ju även 4 barn, jobb och varken åt eller sov ordentligt. Kroppen sa ifrån. Jag sprang stenhårt in i väggen och resten är en lång och jobbigt historia fram till där jag är idag.

Därför är det för mig en seger att jag lyckats hitta tillbaka till att träna (och ibland tävla) för det jag ser som mest hållbart i längden – glädje och omtanke! För att det ger ett jädrans lyckorus, för att ta hand om mig själv – och andra.

#förhenne med henne – Tjejmilen 2018

Igår sprang jag med tanke på alla tjejer som inte ens har rätten att bestämma över sin egen kropp. Som får utstå sexuella övergrepp, gifts bort innan de ens fyllt 18 år och blir mammor innan de är 15 år. Där känns min ortorexi fjuttig i jämförelse, men gemensamt för oss är en enorm sorg, skam och maktlöshet. Det finns mycket att göra för att uppmärksamma alla som mår dåligt och/eller far illa, ja speciellt tjejer eftersom samhället fortfarande är långt ifrån jämställt. Och ett är att bidra till välgörenhet, som via Plan Sverige.

Alla deltagare vid Tjejmilen kunde välja att lägga till 50 kr till sin anmälningsavgift för att springa med rosa nummerlapp för världens flickor. Vi var även ett stort och taggat gäng som representerade Plan Sverige vid Tjejmilen 2018. Från SportHälsa Martina, Maria och jag. Annars känner du säkert igen Agneta Sjödin, Ann Söderlund, Sofia Ståhl och kanske några fler som inte jag själv har koll på. Sköna tjejer hur som helst.

Och vilken DAG vi fick! Mörka moln lurade runt omkring som du kanske ser på bilden, men solen trängde igenom och temperaturen var perfekt. Ingen hård vind, varken för kallt eller varmt. Som upplagt för race – eller ren njutning.

Martina sa åt mig flera gånger att jag kunde springa på, men det var ju ihop med henne jag ville springa. Hon hade känt sig lite småkrasslig, så vi tog det lugnt och gick bitvis. Stannade och pratade med Maria som också fick gå p.g.a. en sträckning i ena benet. Frågade en vänlig man om han ville ta en bild av oss (den du ser ovan). Jag stötte på SportHälsa-läsare, tackade tjejen som leder min lördagsyoga på SATS för alla sköna pass och morsade på andra coola tjejer.

Och även om jag älskar att ge ALLT mot nya personliga rekord, är det även fantastiskt att springa med energiöverskott. Så det räcker och blir över till fler än mig själv. Tjejmilen 2018 var året då jag studsade fram, njöt av stämningen från publik och medspringande. Av att prata på med Martina och andra längs vägen. Av att känna mig stark, på samma sätt som 2017. Av att springa hand i hand med Martina i mål. Jag filmade ca 500 meter av ”slutspurten”, vilket nästan var jobbigast på hela loppet – för armen som höll upp telefonen, haha.

Nöjda var vi alla fall efter målgång som du ser. Med resultatet 65 minuter, det vill säga en ”försämring” på 23 minuter från mitt PB 2012, men lika stor förbättring mot prestationsnisse. Nu längtar jag efter fler lopp, vilket är en större vinst för mig än en supertid och ”aldrig mer”-känsla. Och speciellt stolt är jag över Martina som inte gav upp, trots att hon inte hade sin bästa dag. Förhoppningsvis har hon också fått mersmak.

Tack till Plan Sverige! För äran att för 5e gången representera det viktiga arbetet #förhenne.

Nu kan jag summera loppåret 2018 med en halvmaraton (som helt klart är min favoritdistans), en hel marathon, ett 5-kilometerslopp och ett millopp. Om det inte dyker upp ännu ett oemotståndligt lopp..

Tack till Martina för sällskapet – och de goda blåbärsbollarna jag fick med mig som färdkost hem. Att dela energi som sagt.. ♥

Och tack till dig som hejat på mig, både digitalt och IRL. Det värmer ska du veta och jag hoppas du som också sprang fick en kanondag. KRAM och ha en skön söndag nu! /A

2 kommentarer

  1. Snyggt Anna! Sprang också igår men utan prestationskrav. Väldigt befriande.

    1. Anna Lissjanis

      Härligt att höra Pilla! Och jag håller med – det är en seger i sig att kunna tävla utan ont i magen av prestationspress. KRAM!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *