Omständigheternas påverkan vid din träning – ge upp eller pressa dig mot prestation?

Det hade varit plusgrader och regnat hela lördagen.

Gärdet var som en stor sjö på söndag morgon när jag tänkte åka ett långpass i 800-meterspåret, som du ser lite av på bilden. Kanske THE långpass, alltså mitt längsta av alla inför Nattvasan? Det var i alla fall planen.

Som vanligt hade jag fyllt på med kolhydratrik mat kvällen innan och laddat med ägg, kokosolja, kaffe på morgonen. Dessutom tog jag med en termos te och en bar ner till spåret. Ett bra delmål att se fram emot mentalt och fysiskt en ny energikick efter halva passet, tänkte jag.

Energin var på topp och rent mentalt var jag inställd på att ge mig tiden det ändå tar med långpass. Även om jag ”bara” har genomförande som mål vid Nattvasan gillar jag att känna mig förberedd, vilket både gör loppet roligare och är smart för att undvika tråkiga skador. Så, tanken var 50 varv, d.v.s. 40 km och 10 varv längre än mitt längsta långpass dessförinnan.

Från en mulen morgon sprack solen fram vilket var skönt, men nä – inte ens den hjälpte. Det var tungt redan från start. Spåret hade nästan smält bort och kanterna var så hårda att stavspetsen knappt gick igenom. Vinden blåste hårt emot mig och det kändes som att jag gled mer bakåt än fram.

Efter ett 10-tal varv bestämde jag mig för att ge upp. Det var inte värt att slita så när jag egentligen inte måste och det fanns bättre tidsfördriv. Istället svirade jag om till en rolig stund på skridskoisen med barnen, vilket var ett bra beslut.

Gav upp gjorde även Pilla som jag mötte och är den som fotat översta bilden av mig. Hon ska åka ”riktiga” Vasaloppet och hade cyklat dit, men lämnade det isiga spåret för Stadion efter ett varv. Kul ändå att se henne och få en liten pratstund.

Omständigheternas påverkan vid träning – att ge upp eller pressa dig till prestation?

Nästa försök var igår. Måndag kväll laddade jag åter upp med extra kolhydrater, mumsig fried rice med kyckling. Och efter frukost och barnen kommit iväg till skolan gav jag mig ut, åter med tanke på att få THE långpass. Nu på betydligt bättre och nydragna spår, lugnare vind och strålande sol.

Jag startade med mina ovallade snabbskidor 25 varv, sen gick jag faktiskt hem för ett toalettbesök, att ta en kopp kaffe och äta en nötbar. Det lyxiga med att bo ca 300 meter från spåret. Där bytte jag även till mina skidor med Skintec, som inte går lika snabbt utför men spar krafterna i uppförsbackarna. Ett superbra drag, för jag har alltid varit segare i benen än överkroppen och kunde använda dem mer för att orka sista biten.

Podd efter podd avlyssnades, solen gav en skön puff i ryggen och plötsligt hade jag åkt de där 50 varven. Fast ”ett marathon vore ju häftigt”, så det fick bli 3 varv till innan jag halkade hem. Så nöjd, glad och lättad. Att jag avslutade passet för att hinna jobba mer än att kroppen tog slut känns fint inför de 9 milen. Och en bra lärdom att inte låta surjämten inom mig nöta av dum envishet, när det går att få något bättre – för dagen eller senare. Allt hänger ju inte på ett pass och jag vill alltid att den positiva känslan ska vinna över den jobbiga, oavsett prestation.

Puss! /A

2 kommentarer

  1. Riktigt imponerande med en mara på Gärdet spåren. Tänk om det funnits snö och spår runt Djurgården – hade verkligen varit en skiddröm 🙂

    1. Anna Lissjanis

      Det var verkligen HELT andra förutsättningar än förra söndagen Pilla. Och jag ville få in ett så här långt pass innan Vasaloppet, så det var bara att göra.
      Ja tänk! Vilken dröm. Lite dyrt med att frakta snö så långt bara, men förstå vad vackert med ett spår längs Djurgårdskanalen.. 🙂

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *